Aksel Lindströms liv

av Bo Oscarsson

Illustration från Grå grannar. Kapitlet uppkallades efter hunden Jack.

Författaren och konstnären Aksel Lindström var född i Rossbol i Lockne socken år 1904. I tjugoårsåldern utvandrade han till Amerika. Efter några år i Amerika reste han hem till Jämtland för att hälsa på över jul. På en bjudningsbal i Orrviken under detta besök träffade han en flicka som också utvandrat till Amerika och var hemma på besök. Hon hette Ingeborg Oscarsson och var från Storgården i Aspås. Båda hade returbiljetter och skulle återvända till USA. Så gick det som det gick när unga människor träffas. Ljuv musik uppstod och alla gamla planer glömdes. Returbiljetterna till Amerika återlämnades och de blev fästefolk.

Efter giftermålet i Aspås kyrka bosatte sig de unga tu i Aspås. Det var i början av 1930-talet. Där föddes de båda barnen Signhild och Ingvar.

Under tiden i Aspås började Aksel uppmärksamma jämthunden. Han såg här några mycket fina exemplar av den gamla sortens jämtlandshund, som nu höll på att trängas undan av den som ras godkända gråhunden. Aksel började därför skriva och agitera för att rädda vår egen jämtländska hundras. Han mötte inte oväntat kraftigt motstånd, inte bara från Kennelklubben, utan säkert också från många som såg det här som ännu ett exempel på missriktad jämtlandspatriotism. Misstron försvann emellertid när Aksel fick stockholmaren Björn von Rosen intresserad av jämthunden och det dröjde sedan inte länge förrän jämthunden blev godkänd som ras av Svenska Kennelklubben. Det skedde år 1946. Mer om jämthunden kan vi läsa i Aksels egen historia om jämthunden från år 1952.

Men låt oss ett tag återgå till åren i Aspås. Aksel var nu nybliven familjeförsörjare och hade guldgrävarpengar med sig hem från Alaskatiden, som han kunde omsätta. Vad kunde då vara lämpligare än att starta eget företag? På en resa genom Finland år 1931 hade Aksel sett en typ av finska skidor som han fascinerats av. Hans tanke var nu att starta en tillverkning av liknande skidor här och så startade han skidfabriken Kalevala i Aspås. Inom denna socken har det väl knappast funnits någon tillverkningsindustri och denna kan måhända ha varit den enda. Till hjälp vid skidfabrikationen fick Aksel snickaren Ivar Magnusson i Kyrkbyn. Det var också där i bryggstugan tillverkningen ägde rum. Skidfabrikens historia blev emellertid kort. Några snöfattiga förjulsvintrar i början av 30-talet tog knäcken på försäljningen och fabrikationen upphörde.

Aksel var därmed inte sysslolös. Han var ju också målare och konstnär! Sedan unga år hade han haft ett konstnärligt intresse och redan i ungdomen hade han studerat teckning. Flera teckningar finns publicerade i Jämten 1927, 1928 och 1933.

Sin konstnärliga förmåga utvecklade han när han kom till USA. Han gick där en konstskola i Minneapolis. Betecknande är hans examensarbete på skolan: skulpturen kallad "100 procent amerikan". Skapelsen väckte skolledningens vrede. Skulpturen föreställde nämligen en indian! Vi får komma ihåg att när Aksel var i USA hade bara några årtionden gått sedan man krigat mot "rödskinnen" för att utrota dem. Aksel som alltid var före sin tid, genomskådade Vilda Västern-glamouren och ville genom sitt konstverk visa vilka som var de rättmätiga ägarna till landet. Historien är betecknande för Aksels intensiva kamp mot orättvisor och lögner.

Skidfabrikationen hade upphört men Aksel hade nya idéer. Erfarenheterna från sin Alaska-vistelse med bland annat körning av hundspann förde honom vidare.

År 1935 flyttade Aksel till Storlien, där han skulle sköta fjällräddningstjänsten med ett hundspann. Aksel hade själv nära omkommit i en snöstorm i Alaska, men räddats av en vän, som tack vara hundspannet hittat honom där han satt beredd att dö i den arktiska snöstormen. Denna erfarenhet skulle nu komma väl till pass.

Aksel fick ett bra avtal med direktören på Högfjällshotellet i Storlien. På vintern skulle han ansvara för fjällräddningen med sitt hundspann och på sommaren skulle han måla i fastigheterna. Emellertid dog hotelldirektören hastigt och till efterträdare utsågs en avdankad militär. Aksel som ogillade militärer kom genast på kollisionskurs med den nye direktören. Han förbjöd Aksel att dinera med gästerna, trots gästernas önskemål, vidare bjöds Aksel en usel månadslön för hundspannskjutsarna och det värsta, direktören lät målningen gå ut på lägsta anbud!

Efter tre år lämnade han Storlien besviken på Högfjällets lednings dåliga samarbetsvilja. Aksels oförrätter i Storlien resulterade i att han skrev ett hätskt manus till en bok om missförhållandena i Storlien. Emellertid gick Aksel till vännerna Erik och Agnes Persson i Lien, Aspås med manuset innan han skickade det till förlaget och därvid rådde de Aksel att inte publicera det eftersom han kunde riskera åtal för ärekränkning något som sågs betydligt allvarligare då än nu både som brott och påföljd.

Aksel dekorerar Tandsbyns bygdegård.

Aksel ville emellertid fortsätta att skriva, men var black. Erik och Agnes lovade honom ett lån så att han skulle få skriva ett nytt manus och så föddes Aksels första roman Grå grannar. Boken skrevs i Eriks och Agnes sommarstuga på södra sidan av Näversjön. Den handlar om hans strapatser i Alaska och utgavs på Medéns förlag. Förlaget gick dock i konkurs och i stället för att få 6 000 kronor för Grå grannar, fick Aksel ut bara hälften.

På sin resa i Finland 1931 med "Pe Nirsa" (Per Nilsson-Tannér) såg Aksel en typ av jordkulor "pörten" som han senare kom att tänka på att bygga vid Näversjön. Anledningen var att Erik Perssons stuga bara kunde användas sommartid. Erik och Pelle Mahlberg var dit en höstdag och då var det så kallt att brasan bara värmde den sida som var närmast elden.

För att kunna skriva vintertid satte alltså Aksel igång med att bygga "pörtet" med Erik som hjälp. Men i stället för att använda näver i taktäckningen tog de masonit som de strök asfalttjära på. Ett ödesdigert misstag eftersom tjäran löste upp masoniten och därmed ruttnade taket alltför snabbt, då rötterna kunde tränga igenom.

Aksel hade nu blivit författare och hade egen författarlya. Hur han hade det där framgår bra av en bild, där han sitter vid skrivmaskinen. Han ger också några miljöbilder därifrån i sin roman Sjung Debora. I romanen kallar han Näversjön för Bäversjön.

Aksels liv var fyllt av strapatser. En sådan episod som man inte kan förbigå är hans insats som frivillig i Finlands kamp mot Sovjet vintern 1939-40. Aksel reste dit för att med fem mindre hundspann av jämthundar hjälpa finnarna. Aksel körde med hundspannet sårade och döda från frontlinjen och fick på nära håll uppleva krigets fasor. Han blev där över vintern och återkom skakad av sina upplevelser till sin familj i Aspås.

Aksels framgång som författare började med Grå grannar och skulle sedan följas av ytterligare tolv romaner. Egentligen tretton, då han också var den egentlige författaren till skidåkaren Håsjö Dahlkvists bok Karusellen går.

Debora publicerades först efter hans död och innehåller några ytterligare kapitel som han lade till romanen Sjung Debora. Aksel har ytterligare en roman, som dock bara föreligger i manus och det är som nämnts hans manus som handlar om missförhållandena på Högfjällshotellet i Storlien på 1930-talet och som han avråddes att publicera. Nu när det är historia kan man bara hoppas att boken blir publicerad. Romanen Vilddjuret är i viss mån en spegling av dessa missförhållanden, men är omskriven så att den handlar om samer och samiska förhållanden. Man förstår här tankegången att jamtar "i likhet med samerna" ska veta sin plats under storsvensken.

Bokens vecka i Höör: Aksel Lindström (andra från vänster), Olle Holmberg (fjärde från vänster) och Vilhelm Moberg (längst till höger).

Den första framgången på Aksels litterära bana var romanen Kanuk, en eskimå i Alaska som "drabbas" av missionärer. Boken såldes i många tusen exemplar och översattes senare till tyska med titeln Kanuk der Sohn der Winde i översättning av Ida Clementz i Österrike, och trycktes på Akros Verlag i Hamburg år 1953. Försäljningen misslyckades och endast 697 exemplar såldes. Till råga på allt blev Aksel sjuk i TBC och måste ligga på sanatorium. Ekonomin var i botten och allt såg mörkt ut, men samtidigt hade Aksel hjälpt den åldrade författaren Janrik Bromé att förfärdiga tredje delen av Jämtland/Härjedalens historia. Det väckte Aksels intresse att forska om Jämtlands historia på egen hand.

När Aksels nyfikenhet var väckt fanns ingen återvändo. Han plöjde igenom allt om Jämtland i gammal tid, särskilt det som islänningarna skrivit och som handlade om vikingatiden. Islänningarna hade på vikingatiden bra kontakt Jämtland. Många var släkt med jamtar. Aksel besökte, grundlig som han var, givetvis också Island för att samla miljöbilder.

Med denna kunskap kunde så Aksel skriva kanske de mest epokgörande romanerna i Jämtlands litteraturhistoria. Den första boken hette Den leende guden och fick mycket bra kritik. Därtill är den lättläst och mycket fängslande. Den kvällen jag lånade boken, sov jag inte förrän på morgonsidan, då jag vänt sista bladet! Den andra hette Österhus brinner. Aksels historiska kunskaper är skickligt sammanvävda med hans trovärdiga fantasi. Han får vikingatidens jamtar att framträda och tala till oss, som om vi vore gamla bekanta.

Nu hade Aksel lämnat "pörtet" vid Näversjön och blivit etablerad författare. Framgången förde honom till en ekonomisk blomstring och han kunde därför år 1955 köpa gården vid Stocke på andra sidan vägen vid Stocketitt, som han sedan kallade Österhus. Barnen var utflugna och Ingeborg och Aksel flyttade in där i Trivialskolans gamla lärarbostad från 1700-talet. På gården stod (och står) ett stort 1800-talshus i två våningar. Huset var då obebott sedan många år och något förfallet, eftersom det använts som logement under kriget. Där hade Aksel sin ateljé på andra våningen – jag minns den ännu från ett besök en sommar då jag följde pappa dit. Aksel hade inte släppt sin konstnärliga sida, utan höll fortfarande på både med oljemålning och skulptering.

Aksel utförde även några offentliga monument. Ett står i Iggesund. Ett annat monument är Lundsjö-stenen rest 1934, avbildad på omslaget av Aspås sockenkrönika 1984.

Det främsta är minnesplattan över Västerhus kapell, utförd i brons och som ligger nedsänkt i marken vid F 4:s startbana. På något sätt blev Aksel oenig med Riksantikvarieämbetet i slutfasen av det arbetet, så några ord i Aksels förslag ändrades av en flottiljpolis, som sedan tog åt sig äran för utformningen!

Man kan säga att år 1958 var ett ödesår för Frösöns framtid. Det var då man lade nämnda minnesplatta på platsen för Västerhus kapell. Trots massiva protester förstördes kapellruinen och plattan kan därför sägas vara gravstenen över det finaste fornminnet i Jämtlands historia.

År 1956 hade militären bestämt sig för att ockupera Stocketitt och inhägna området. Stocketitt var en "fara" för F 4, genom att man där kunde stå i utsiktstornet och titta ner på flygfältet. Stocketitt såg inte ut att kunna räddas, men nu fanns Aksel Lindström i grannskapet och då blev det stopp. Aksel reste ner till regeringen i Stockholm tillsammans med borgmästare Wikström och uppvaktade försvarsminister Torsten Nilsson. Det gav resultat. Hade det inte skett skulle Stocke idag inte varit Frösö hembygdsgård. Därtill hade säkert också Trivialskolans bibliotek varit otillgängligt bakom militärstängslet. Utan Aksels agerande hade vi förlorat Stocke med Stocketitt! Jag tycker därför att det vore värdigt Frösö hembygdsförening att uppmärksamma Aksels insats för Stocketitt med en minnestavla!

På Frösön fann Aksel den rätta historiska miljön för sitt författarskap. Här skrev han så ytterligare två vikingatida romaner. Den första Husfröjornas nycklar är en fortsättning på de två tidigare vikingaromanerna, så att de bildar en gemensam trilogi. Aksel var som tidigare nämnts före sin tid. Här beskriver han inte bara vikingar och män, utan tar upp kvinnoförtrycket och hur det uppkom. Det gör han långt innan orden "kvinnokamp" och "rödstrumpor" blev allmänt kända. Aksel beskriver hur husfröjan, den självständiga husmodern, miste sina nycklar, det vill säga sin ekonomiska och sociala makt hemma på gården och allmänt i livet. Boken, skriven 1957, slutar Aksel med "Men husfröjorna söker sina nycklar" i dag 40 år senare har väl kvinnan ännu inte återfunnit alla nycklarna, trots könskvotering och andra lagar och förordningar om jämställdhet.

Den andra romanen skriven på Österhus, med vikingatida motiv, handlar om Jämtlands främste sagogestalt Arnljot. Aksel ger dock inte romanen namnet Arnljot, utan vill markera vad Arnljot egentligen stod för och kallar boken Rövaren. Det går givetvis stick i stäv med Petterson-Bergers glorifierande spel om Arnljot på Frösön, vilket sannolikt var Aksels avsikt.

Aksel stöder sig som vanligt på fakta. Arnljot var dömd fågelfri försörjde sig på att överfalla och röva främmande handelsmän som drog över gränsfjällen på väg från Norge mot Frösön. Titeln Rövaren är alltså mer historisk, men frågan är om inte romanen skulle uppmärksammats mera om titeln innehållit namnet Arnljot.

Aksel följer den isländska historieskrivningen. Det är ju islänningarna som bevarat Arnljot åt oss genom att nedteckna berättelsen på 1100- och 1200-talen! På en punkt avviker dock Aksel från historien då han låter Arnljot överleva slaget på Stiklestad. Arnljot flyr fegt före slaget och på så vis skapar Aksel antihjälten "Rövaren Arnljot".

Den tredje boken Aksel skrev på sitt Österhus är också betingad av Frösömiljön. Med sin utsikt över Storsjön kunde Aksel inte annat än att börja fundera om Storsjöodjurets vara eller inte vara. I likhet med nyssnämnda roman om sagohjälten Arnljot undviker han tyvärr att ge romanen sitt rätta namn Storsjöodjuret, som alla skulle känna igen, utan döper den till Vidundret. Romanen som blev Aksels sista självständiga verk, frånsett den postuma Debora, har en ny dimension. Här låter Aksel några romanfigurer tala jamska i replikerna. Och längst bak i romanen har han tillfogat en liten ordlista på de svårare jamsk-orden. Också här är Aksel minst tio är före sin tid. Renässansen för jamskan kom ju först i början av 1970-talet med John G. Larsson och i synnerhet Berta Magnusson. På 1950-talet när Aksel skrev romanen, var jamskan något man gömde och direkt skämdes för när man kom till tätorterna.

Det är många som skrivit om Aksels författarskap. Jag ska här bara citera några rader från prästen och författaren Georg Granberg, skrivna i samband med Aksels två första vikingatidsromaner 1952:

”Nu har Jämtlands kristnande fått sin skildrare. Och det är just Frösöstenen och dess inskription, som har inspirerat jämten Aksel Lindström till hans hittills mest betydande skönlitterära verk. Han bar skrivit två böcker, som sannerligen borde finnas i varje fullvuxen jämtes bibliotek. Medelpad, Härjedalen, ja, varje norrländskt landskap liksom folket i det gamla Tiundaland, alla borde vara lika intresserade att ta del av de lärda mödor, den lysande skaldebegåvning, det levande historiska sinne som gjort det möjligt för Aksel Lindström att skapa detta skönlitterära epos om Jämtlands kristnande, som heter Den leende guden och Österhus brinner.

På Tryns tid körde de med älgar i Jämtland, det var yxtid, krigstid och bark blandades i brödet. I offerlunden vid gudahovet på Frösö upphängdes människor och hästar och under blotnattens fröjder firade hedendomen orgier. Tryn blev en garvad pilskickare och svärdsvingare med delad håg för det onda och för det goda. Snorre Sturlasson konungasagor har säkert inspirerat Aksel Lindström både historiskt och språkligt. Humor och spänning har gjort böckerna lättlästa.

Aksel Lindström äger det levande historiska sinnet och samtidigt är han skald. Han kan måla naturen så här skönt: "Nu blommade sommaren som fagrast, alla markens örter stod utslagna och vinden som sömntung drog genom lunderna bar goda dofter i sitt fång. I den blå skyn sirade svalor omkapp, for skriande mellan husen och sänkte sig lågt over tunet liksom ville de egga gårdskattorna att hålla sig vakna i solvärmen." Han kunde också måla människonaturen så att hans skildring blir allmänmänsklig som de stora mästarnas: "Måhända var det allenast eggelsen av det nya som så omvärvde mig, att även min längtan lät sig icke stillas den blev att likna vid en låtsaslek ett knäbarns famlande i vädret efter natthimlens ljus."

Min önskan är att dessa båda Aksel Lindströms böcker måtte utkomma i ständigt nya upplagor, helst i prisbilliga folkupplagor, så att de blir var mans egendom. Och sist ville jag säga: Tack, Aksel Lindström för böckerna om Jämtlands kristnande!"

Den för Aksel Lindströms författarskap mest upphöjande utredningen står fil. dr. Jöran Mjöberg för. Han har utrett Aksels språkbruk i vikingaromanerna och funnit att Aksel väl hävdar sig i sällskap med islänningen, författaren och nobelpristagaren Haldor Laxness!

Om Jämtland i likhet med Island återfått självständigheten hade vi i Aksel Lindström haft en god kandidat till Nobelpriset i litteratur. Att som provinsiell jämtlänning i Sverige nå dit är säkert omöjligt. Eller för att vända på det hela, hade Aksel varit islänning hade han säkert varit mer känd i Sverige än nu som svensk (jämtländsk) författare.

Ett är dock säkert; Aksel Lindströms romaner om det vikingatida Jämtland kommer för all överskådlig framtid att bibehålla sitt värde.

Vikingen valde Valhall den 28 maj 1962.

Källor: Intervjuer med Erik Persson (Aspås), Ivar Magnusson (Aspås), Ingvar Lindström (Tyresö), samt egen fatabur.