En USA-resa i Aksels spår 2006

text och bilder från den USA-resa i Aksels spår som sonen Ingvar och sonsonen Johan gjorde i maj och juni 2006

Del 1: Boston, New York och Seattle

Efter många års tal om en resa över Atlanten, satt jag och min son äntligen på ett plan på väg till det land där så många drömde om att finna lyckan.

För 80 år sedan var min far Aksel på en båt för att starta ett nytt liv däröver. Och ett år tidigare hade min mor Ingeborg rest över för att arbeta i Boston. Bland hennes medresenärer fanns Greta Garbo, som var på väg till värdsberömmelse. Ingeborgs ungdomskamrat Barbara Lif, även hon från Aspås, hade plats hos en rik familj där också Inga fick arbete.

Ingeborg, som senare skulle gifta sig med Aksel, arbetade som piga i Boston. Vi besökte familjen till Barbara Lif, som var en av hennes kollegor och liksom Ingeborg kom från Aspås.

I Boston hade vi ett trevligt sammanträffande med Barbaras dotter Linda, dotterdotter, systerdotter samt Lindas man. Vi hann också med ett besök på John F Kennedys presidentbibliotek och att se andra minnesmärken – bland annat några från kampen mot engelsmännens överhet.

Resan fortsatte sedan med buss till New York, där vi besökte Empire State Building, Central Park, konstmuséet Metropolitan samt platsen där de ståtliga tornen i World Trade Center stått. Sista dagen i New York tog vi färjan till Ellis Island, där båda mina föräldrar steg i land för att genomgå en omfattande procedur med hälsoundersökningar samt intervjuer kring varför de ville in i landet. Trots de hårda kraven, var det bara två procent av invandrarna som tvingades vända tillbaka till hemlandet, fick vi veta på Ellis Island-muséet.

Ellis Island, New York, var Aksels första möte med USA.

Ellis Island, New York

Från Empire State Building, New York

Vid vår ankomst till Boston fick även vi svara på frågor för att komma igenom säkerhetskontrollerna, som skärpts av ”kriget mot terrorismen”. Vi behövde i alla fall inte klä av oss nakna (vilket mina föräldrar tvingades till) men vi kroppsvisiterades och intervjuades angående anledningen till vårt USA-besök.

Ellis Island-muséet gav ett gripande intryck, med talande bilder av invandrare från ett otal länder, listor med data om dem, bland annat om deras yrkeskunskaper.

Efter New York tog vi oss med flyg över hela kontinenten till Seattle på västkusten. Great Lakes, Minnesota och Montana kunde ses tack vare att molnen höll sig undan och vi fick till och med en glimt av Klippiga bergen när vi närmade oss Seattle. Inflygningen gjordes norrifrån längs med Puget-sundet vilket gjorde att vi fick en överblick av stadens omgivningar.

Jag har med mig en del böcker av Aksel samt Torsten Jonssons biografi Aksel och hans tid. I Seattle fick jag kontakt med svenskan Lotta Adams, som arbetar på universitetet i Seattle och gav mig råd om en eventuell översättning av nordlandsromanerna. Kanuk borde exempelvis vara lämplig att översätta till engelska. 1949 gjordes ett filmsynopsis av boken och den har översatts till tyska och finska. Jag kontaktade även översättare Tara Chase – ursprungligen från Norge – som bland annat fått pris för en översättning av svensken Per Nilssons bok Du, du du (You, You, You).

Aksels son Ingvar på Seattle-gata.

Historiska Moore Hotel i Seattle. För hundra år sedan ett hotell som användes av presidenter, idag ett utmärkt budgethotell.

I Seattles historiska Pioneer Square besökte vi Klondike-muséet, ett helt museum om den första guldruschen till Alaska. Vi fick bland annat tips och kopior av kartor över Nome-området där Aksel var trapper och guldgrävare.

Vid ett besök på stadsbiblioteket, som var nybyggt och jättelikt, fick vi en fantastisk service – bland annat när det gällde att finna mer information kring guldgrävaren ”Humming” Aspen.

I Aksels första bok Grå grannar omnämns han på flera ställen. Aksel träffade Aspen när han kom till Nome som 25-åring och han var ett stort stöd och en bra rådgivare. Bland annat blev Aksel presenterad för dansk-kanadensaren George Anker – en ärrad soldat som legat i skyttegravarna på västfronten i första världskriget. Aksel följde med Anker till hans inmutning och delade bekymmer och glädje som trapper och guldgrävare.

Anna-Lisa Bryntesson från Östersund är släkt med Aspen och har tillsammans med Berit och Torsten Jonsson gjort omfattande forskningar kring honom. De har försökt lokalisera Aspens omfattande dagboksanteckningar, som spänner över hans 33 år i Alaska och fem år i Seattle. Aspen lämnade över materialet till pastor Emil Friborg på First Swedish Baptist Church i Seattle för en eventuell publicering.

På stadsbibliotektet fick vi verifierat att denna pastor Friborg tjänstgjort i 30 år i församlingen. Någon publicering kring Aspens liv kunde biblioteket dock inte hitta.

I staten Washington, känd för sina stora träd, arbetade Aksel som skogsarbetare. Vi visades runt av Anna Larsson som flyttade hit från Jämtland.

En jämtska, Anna Larsson, som bor i Kirkland öster om Seattle, hade vi fått kontakt med innan vi for från Sverige. Hom kom och hämtade oss med sin bil vårt vårt hotell – det historiska Moore Hotel på Andra avenyen. Hon körde oss ut till trakterna där Aksel jobbade som skogsarbetare innan han 1929 tog vårens första båt till Alaska.

Vi besökte först Preston och sedan Snoqualmie med Snoqualmie Fall. Där fick vi se resterna av den järnväg som användes för att frakta de stora cederstockarna som fälldes i skogen. Gamla lokomotiv, vagnar och den gamla stationen fanns kvar som museiföremål.

Emil Anderssons far kom till USA från Pilgrimstad 1909.

Sedan fortsatte vi till Monroe där vi träffade Emil Andersson, som föddes i Monroe men vars far invandrade hit från Pilgrimstad 1909. Hans far köpte ett stort stycke mark med skog och byggde ett hus, men omkom alldeles för tidigt i en sprängningsolycka på gården. Emil är nu 89 år och har varit med om mycket i sitt liv. Bland annat hade han anställning på Northwest Railway och en lång tid på flygplansfabriken Boeing i Seattle. En sympatisk och intressant man som tyckte om att berätta för oss – helst på jämtska.

Vattenfall utanför Seattle.

Seattle First Baptist Church.

Dagen därpå fortsatte sökandet efter ”Humming” Aspens dagböcker. En trevlig somalisk taxichaufför körde mig till First Baptist Church of Seattle, där jag fick ett trevligt bemötande som alltid i den här staden. De tog emot de viktigaste papperen angående mitt ärende och skulle försöka ta rätt på någon som kunde översätta dem. Jag hade inte kommit i telefonkontakt med den svenska baptistkyrkan, men en adress Anna-Lisa lämnat gjorde att jag till slut letade mig fram till den plats där kyrkan skulle ligga. Där var dock inte någon kyrka kvar utan en ny grund var påbörjad för annan bebyggelse.

Innan vi lämnade vårt hotell för att resa vidare till Alaska ringde jag upp baptistkyrkan jag besökt och till min glädje hade de tagit itu med saken och hade kontaktat en kvinna som skulle översätta papperen och undersöka vidare vad som hänt med Aspens värdefulla dagböcker.

Efter en vacker dag på planet norrut längs kusten med snötäckta berg och intressanta öbildningar nådde vi Anchorage, där vi bytte plan till Nome.

Del 2: Nome, Anchorage och Minnesota

I ett mindre Alaska Airlines-plan lyfter vi från Anchorage, som är omgiven av höga bergsmassiv med toppar upp till över 6000 meter. Mount McKinley (eller Denali som berget kallas lokalt) är högsta bergstopp i Nordamerika. Tyvärr hade vi inte möjlighet att uppleva nationalparken Denali på marknivå den här gången. Men tack vare tur med vädret kunde vi i alla fall orientera oss och studera marken en svensk mil under oss. Efter Denali växlade landskapet mellan slättland, sjöar, floder och bergspartier. Yukonfloden såg vi under en längre sträcka och den sväller ut till att bli ganska bred med öar i mitten.

Mellanlandning på Kotzebue precis norr om polcirkeln. Efter ett kort stopp där fortsätter vi söderut mot Nome, över snöklädda berg och många vattendrag. Jag fotograferar områden där Aksel och hans kompanjon George Anker idkade trapper- och guldgrävarliv. Här var Aksel nära att omkomma i en snöstorm, men räddades i sista stund av George och hundspannet. Vi kom till hotellet i Nome sent på kvällen. Aurora Inn är ett nybyggt och propert hotell som ligger mittemot den gamla hamnen, dit Aksel kom för 77 år sedan i en liten landstigningsbåt från ångfartyget Viktoria, som ankrade en bra bit ut från land.

På besök hos Jim och Kay Hansen i Nome.

Morgonen därpå tog vi kontakt med Jim och Kay Hansen, som Berit och Torsten Jonsson i Ås blivit bekanta med, för att få hjälp med upplysningar om Rödön-födde ”Humming” Aspen. Hemma hos Hansens fick vi en god lunch och information om Nome samtidigt som vi visade böcker och foton samt handlingar vi hade med oss angående ”Humming” Aspen. Johan översatte och läste upp ett av Aksels resebrev om dennes tid i Nome, som publicerades i Jämtlands Tidning 1929.

Välkommen till Nome.

Nome-gata.

Därefter körde de oss norrut på Kogarukvägen, som delvis var avstängd på grund av vårfloden. Vi passerade en hel del lämningar efter guldrushen. Bland annat kunde man se hur vattenkanaler hade grävts ut för att få tryck till vattensprutorna och man kunde också se var transportjärnvägen gått till Anvil Montain.

På hemväg åkte vi förbi Osborne Creek, där Aksel jobbade första sommaren och en del av hans andra sommar i Nome. Memorial Day firas över hela USA och jag följde med paraden som gick fram på västra delen av Font Street – Nomes strandväg – till kyrkogården. Där hölls flera tal, bland annat av borgmästaren, officerer från militären och eskimåernas ålderman. Man ärade speciellt alla som har dödats under krig.

Vid ett stort vitt kors satt en mor till en av dem som dödades under Vietnamkriget. Hon höll ett tal om och till sin son och trodde att hon snart skulle få träffa honom. Därefter sköt fyra soldater salut till hennes sons minne. Från kyrkogården gick vi ner till den nya hamnen, där de la ut blommor för dem som mötte sin död till havs.

Kommunkontorets chef Cassy Coven visar George Ankers grav.

Aksels skiss av George Anker.

Johan och jag var sedan på museet och tittade på gamla foton och information om gamla golddiggers, jägare och hundspanntävlingar. Vi fick en del information om Aspen och Anker. Besökte turistbyrån på sena eftermiddagen och de ringde då upp chefen på kommunkontoret – Cassy Coven – som kom ner på några minuter och tog mig med till deras arkiv. Där tog hon fram papper angående Aspens och Ankers död och även tidningsurklipp om Anker. Sedan körde hon mig till kyrkogården, där vi kunde hitta deras gravar. Det kändes stort på något sätt att kunna ära minnet av dessa två, under sina sista år så ensamma guldgrävare och att det också råkade sammanfalla med Memorial Day.

Genom Ankers dödsattest fick vi bekräftat att den Dewey Creek som vi hittat på Aksels gamla karta var den rätta (det fanns flera bäckar med samma namn). Tillsammans med Jim och Kay gjorde vi en ny tur upp till området i närheten av deras inmutning. Terrängförhållandena gjorde det dock omöjligt att ta sig ända fram till deras cabin, varför jag fick nöja mig med att ta några foton på distans. Men man kunde känna igen dalgången från den teckning Aksel gjorde 1929.

Aksels skiss av ett gruvskakt.

Målet för hundspanntävlingen Idarod i Nome.

Tidningen Nome Nuggets redaktion.

Memorial Day i Nome.

Så var det dags att lämna Nome, som hade sin riktiga guldålder runt sekelskiftet 1900, när man beräknade folkmängden till cirka 20 000. Nu uppgår den bara till drygt 3 000. Vi har trivts bra här i Nome – mycket tack vare våra nya vänner Jim och Kay, som kört oss runt och hjälpt oss med kontakter och visat oss områden där guldrushen lämnat sina spår. Nome var mera som en by än en stad. Alla hälsade och önskade varann ”have a nice day”. Jim, Kay och deras dotter Heidi vinkade av oss på Nomes lilla flygplats och vi önskade dem välkomna till Sverige. De har planerat att resa till Skandinavien och stanna här två till tre månader. Jim har sina rötter i södra Norge, så de kommer att åka omkring i både Sverige och Norge.

Alaska från flyget.

Hos min skolkamrat från realskolan, Stig Persson, träffade jag före USA-resan en före detta Alaskabo, Marti Parker, som gav oss goda råd och tips. Hon har en bror, Harold, i Anchorage som vi fick adress och telefonnummer till. När vi kontaktade honom kom han och hans fru Barbara in till stan och hämtade oss och körde oss runt. Bland annat hälsade vi på kapten Cook, som står på sin piedestal och spanar ut över havet med en karta under armen. Sedan följde vi med till deras hus i Eagle River norr om stan.

Ett samtal till ett förlag – Alaska Northwest Books – gav som resultat ett sammanträffande med förlagschefen Sara Juday. Jag lämnade några av Aksels romaner och berättade om hans tid i Alaska. Hon var mycket intresserad och vi skulle hålla kontakt och undersöka om någon lektör kunde ta sig an någon av böckerna och bilda sig en uppfattning om möjligheter finns till översättning och utgivning. Jag blev skjutsad till flygplatsen av förlagschefen och Johan och jag bordade sedan kvällsplanet till Minneapolis.

Aksel Lindström-läsarna Karin och Erikh Håkansson visade oss runt i St Paul.

Sent på kvällen tog vi oss till hotellet i Saint Paul med buss. Vi bodde på Holiday Inn beläget nära centrum och det stora sport- och konsertpalatset Energy Center och med utsikt över en park och Mississippi. Dagen därpå tog vi kontakt med Saint Paul-borna Karin och Erikh Håkansson, som bland annat har läst Frösötrilogin och blivit väldigt intresserade av Aksels författarskap. Karin har en syster, Eva Söderlind, som bor på Kungsholmen i Stockholm och som har skickat böcker till Saint Paul.

Tillsammans med Karin och Erikh besökte vi Minnesotas historiska museum och svensk-Amerikanska Institutet. På det senare hade vi sett fram på ett sammanträffande med chefen där, Bruce Karstadt, som jag tidigare varit i telefonkontakt med och även sänt böcker till. Tyvärr var han långledig fredag till måndag och vid vårt besök på tisdag var han upptagen med Lennart Nilsson, vars fotoutställning öppnade samma dag. Så något möte med Karstadt blev det inte, men vi träffade istället sekreteraren Marita Karlisch.

Anders Mobroten var en av Aksels närmaste vänner i Minnesota. Ingvar träffade hans släktingar Richard och Bob Mobroten med fruarna Buffy och Helen.

En av Aksels bästa vänner i Minneapolis var Anders Mobroten, vars släktingar jag var intresserad av att träffa. Tack vare ett brev från Anders bror Gunnar, som emigrerade 1903 men återkom till Norge 1909, kunde jag få kontakt med en släkting till honom: Lars Mobraaten i norska Knappen. Han sände mig ett häfte med Mobrotens släkttavlor. När jag tittade i telefonkatalogen över Minneapolis, hittade jag en Richard Mobroten. När jag ringde numret svarade hans fru Buffy och de ville gärna ha besök, så dagen efter hämtade de mig och vi hade ett trevligt sammanträffande tillsammans med Richard, Buffy, Richards bror Bob och hans fru Helen, som kommit från Texas för att övervara husets yngsta dotters vigsel.

De tyckte det var intressant att få läsa brev som deras gamla släktingar skrivit för 60-65 år sedan. När de körde mig tillbaka till Saint Paul, orienterade de, med en bra karta till hjälp, oss fram till Anders Mobrotens gamla hus, där min far ofta var på besök under sin Minneapolis-jour.

Aksel arbetade en tid åt en byggmästare, bland annat med ställningsbygge. Under den perioden träffade han en tysk konstnär, Walden, som ville ha honom som medhjälpare i en katolsk kyrka, där de skulle utföra målningsarbeten och annan utsmyckning. Eftersom Aksel sökt in på konstskola var det ett bra erbjudande. Walden hade en ateljé, där Aksel på sin fritid kunde utöva sina konstnärliga ambitioner. I samband med invändig takmålning halkade Walden från ställningen och föll 20 meter ned på kyrkgolvet och avled omedelbart. I Minneapolis-tidningarna morgonen därpå, stod ingenting om Waldens dödsstörtning. Tidningarna var istället fulla med nyheten om Charles Lindbergs bragdflygning över Atlanten.

Aksel arbetade som målare i Minnesota och bidrog bland annat till att måla insidan av kupolen till The Basilica of Saint Mary i Minneapolis.

Basilikan i Minneapolis utifrån.

En dag när vi rest in till Minneapolis centrum, uppsökte vi en katolsk kyrka, Saint Mary, där Aksel arbetade med Walden, konstnären som förolyckades. I samband med ett cafébesök träffade vi en man som arbetade på flera teatrar. Han gav oss fribiljetter till en enmansteaterföreställning skriven av en Rolf Becker och framförd av Kevin Burke. Denne hade arbetat med The Ringling Bros and Barnum and Bailey Circus. Där han var Ringmaster och clown. Efter en lång tid med cirkusen gick han över till att jobba med standups och turnerade i USA från kust till kust, runt Canada, Europa och Västindien.

Föreställningen hette Defending the Caveman och han fick verkligen publiken på skratthumör, när han liknade grottmannens sätt att vara och bära sig åt med nutidsmannens; skillnaden var inte så stor.

Efter en intressant vistelse i USA hade vi kommit fram till avresedagen. Vi tog bussen till flygplatsen, checkade in vårt bagage och åkte till närliggande Mall of America – USA-s största shopingcenter med ett mindre nöjesfält mitt i. På väg dit passerade vi en kyrkogård för alla krigsoffer, som sträckte sig flera kilometer längs efter järnvägen. Deprimerande att se konsekvensen av världens ondska och maktens spel med människoliv.

Så satt vi till sist på planet för att återvända till Europa och Sverige. Min far och mor återvände också, dock efter en mycket längre vistelse och med returbiljetter vilka de skulle komma att lämna tillbaka till Svenska Amerikalinjen. Orsaken var att de lärde känna varandra på en bjudningsbal i Sunne, blev kära, förlovade sig och gifte sig.

Aksel hade gärna gjort en resa över igen och vi pratade ibland om att åka tillsammans, men trots att han var mycket produktiv på det litterära scenen, blev inte utkomsten av den så stor att vi kunde göra verklighet av våra planer. Om det hade blivit verklighet av filmatisering av Aksels spännande andra bok om Kanuk (han var på förlaget och skrev en synopsis för ett filmbolag) hade säkert den ekonomiska situationen förbättras.

Nu fick jag istället göra en resa med min son Johan och vi har haft en intressant rundtur och träffat många trevliga människor både privat och på museer, bibliotek, förlag och myndigheter. Många som vi träffade hade dessutom rötter i Sverige och Norge. Vi har också fått uppleva olika sorts väderlekstyper. När vi kom till Boston var det skyfall som fyllde källare i närheten och åstadkom översvämmade vägar och ras. I New York varnades för kraftiga åskväder. I Seattle var det mest solsken och i Nome två plusgrader och isbelagd havskust, med en sol som gick ner först två på natten. I Saint Paul och Minneapolis hade vi 25 plusgrader och en natt med ett våldsamt åskväder, som ekade över Mississippi-floden.

Tidigare har jag skrivit om Humming Aspens efterlämnade dagböcker – som han lämnat in till en pastor Emil Friborg i den svenska baptistförsamlingen i Seattle. Seattle Baptist Church har försökt ta reda på var manuskriptet tagit vägen, men har inte lyckats spåra det. Sista chansen vore om vi kunde få kontakt med några släktingar till Friborg och hoppas att Aspens papper finns kvar i deras ägo.

Ingvar Lindström