Aksels vikingahistoria

av Bo Oscarsson

RunsteinAksel Lindströms romanskildring av vikingatiden bygger på vår historia. Jamtlands äldsta historia har i sin tur hämtat mycket ur de så kallade isländska sagorna. Det kanske förefaller märkligt, men jamtarna hade släktskap med islänningarna på vikingatiden, så det har sin naturliga förklaring.

De isländska sagorna är de källor som faktiskt ger oss den rikaste kunskapen om vikingatiden i Jamtland. Vid sidan om dem har vi bara ett enda historiskt dokument från den tiden, bevarat i original. Det är runstenen på Frösön. Det finns flera tusen runstenar i Norden, men det finns bara två som har ett sådant budskap som den vi har på Frösön, och då syftar jag på upplysningen om landets kristnande.

Frösöstenen berättar om Östman Gudfastsson som lät kristna Jamtland och bygga bron över Östersundet. Runstenen berättar vidare om att brons byggmästare hette Asbjörn och att den som ristade runorna hette Tryn.

Det är givetvis en lycka för oss att ha en sådan källa till kunskap. Men vår lycka har möts av avundsjuka av dem som lever i den missuppfattningen att Jamtland var en avkrok och föga utvecklat för 1000 år sedan. Det finns därför ”besserwissrar” som kommit hit och talat om för oss att vi inte kunde bygga en bro över Östersundet på vikingatiden. En sådant exempel var Hans Petrini [1] , som lanserade teorin att runstenen stått vid Ändsjön och bron avsåg en kavelbro. Aksel bekämpade i debattartiklar i ÖP med frenesi Petrinis ifrågasättande av att jamtarna var kapabla att bygga en bro över Östersundet. Även i Jämten 1956 och 1958 går han till motangrepp mot denna nedvärderande syn på vår historia.

I romanen Österhus brinner låter han oss vara med om hur det gick till att bygga bron, kristna Jamtland och rista runstenen. Aksel ger personnamnen på runstenen kött och blod. Östman Gudfastsson blir en av gestalterna i romanerna. Östman var hövding över Jamtland, men Aksel låter sin vana trogen den mindre betydelsefulla personen Tryn spela huvudrollen, både i Österhus brinner och den inledande romanen Den leende guden.

På runstenen står Tryns namn först i runslingan, före hövdingen Östmans. Aksel väver in i Österhus brinner förklaringen hur det kom sig. Östman kunde nämligen inte läsa runor, och för att retas med hövdingen, satte Tryn sitt namn först. Många sådana genomtänkta fyndigheter presenterar Aksel i sina romaner. En annan är när han förklarar hur runstenen blev spräckt i två delar. Alla har sett det, men ingen före Aksel har konstaterat det faktum att stenens centrala budskap står kvar på den nedre halvan: ”Östman … lät kristna Jamtland”. Förklaringen i romanen är inte historisk, men desto mer underfundig.

Han som enligt runstenen byggde bron, Asbjörn, får också vara med i romanen och göra sin röst hörd. Aksel låter oss genom Asbjörn veta hur man byggde bron rent tekniskt. Man timrade kistor på isen och fyllde dem med sten. När isen smälte sjönk kistorna till botten och det var bara att lägga timmerstockar emellan dem.

Runstenen har bara 25 ord inklusive namnen. Från detta historiska skelett har Aksel byggt på med den information vi har från de isländska sagorna. Och det är inte lite vi får därifrån. Över tio isländska sagor berör eller nämner Jamtland. Flera av dem har Aksel anlitat, men främst Olav den Heliges saga. Aksel använder Olavs samtida namn ”Olav Digre”. Tillnamnet fick Olav eftersom han var så fet. Det passade givetvis inte att användas efter att han blivit helgon, men för Aksel, som inte hyllade kungar eller överhet, är namnet välfunnet samtidigt som det är tidsmässigt riktigt. Aksel lämnade inget åt slumpen.

Apropå källor så använder han även informationen som finns i de bevarade medeltida breven i vårt Diplomatarium. Som exempel är det ingen tillfällighet att han låter brobyggarna hugga timret på Vellamsmon. I ett medeltida brev från år 1385 nämns ortnamnet som liggande norr om ”broändan”. Aksel använde också den passusen i den ovan nämnda debatten med Petrini och lät sedan ortnamnet komma med både i Österhus brinner och Husfröjornas nycklar.

Ja, så kan man fortsätta att granska detalj för detalj och finna hur genomtänkt han arbetade med romanerna. Men det är klart att han låter fiktiva personer och händelser komma med, annars vore det ingen roman utan en historiebok. Namnet på lagmannen i Jamtland omkring år 1027 har Aksel hämtat ur den isländska sagan om Olav, men i romanen lägger han till att Thorar lagmans efterträdare hette Gudröd, och så vidare.

Kan man Jamtlands historia, inbegripet de isländska sagornas, så fascineras man av hur skickligt han utnyttjat alla de användbara uppgifter som berör 1000-talet.

Men det är inte bara historiska uppgifter han utnyttjat för att få romanerna trovärdiga. Språket lade han ner mycken tid på för att få trovärdigt. Jamskan som han hade med sig från barnsben stod vikingatiden mycket närmare än svenska, men han insåg att han inte kunde få romanerna publicerade om han skrev dem på jamska. Därför formulerade han replikerna på jamska och översatte dem till svenska. Språket i romanerna är för övrigt vetenskapligt granskat av fil dr Jöran Mjöberg. Han ger Aksel många lovord för hans språkbehandling och ger även många exempel på Aksels nyskapade ”vikinga-ord”.

Aksel nöjde sig inte med det. Han studerade också arkeologiska fynd från vikingatiden. När Gyda ”kliver över tröskeln” bär hon Tryns gåvor: en armring i guld och två spännbucklor. Aksel använder givetvis inte moderna arkeologers terminologi, utan kallar spännbucklorna för ”silverbucklor”. Självklart har han också studerat dräktskicket och beskriver Gydas klädsel: ”En vit livklänad omslöt hennes midja och en eldröd kjol med vid och bildvävd fåll svepte och svängde kring hennes fötter.” År 1992 presenterades i Levanger i Norge en framforskad, vikingatida kvinnodräkt. Den var vit med eldröd kjol! Aksel beskrev den fyrtio år tidigare.

Faktauppgifterna från den arkeologiska utgrävningen av Västerhus kapell, som gjordes några år innan Aksel skrev Österhus brinner, kom väl till pass och han låter oss vara med om när stavkyrkan byggdes. ”Oansenligt föreföll Västerhus, både ifråga om rymd och skapnad, och det saknade det mesta av gudahovets prakt.”

Han studerade också gamla ortnamn så att det inte skulle bli någon tidsmässig miss. Han använder som exempel det gamla namnet Aros för Uppsala, Tiundaland i stället för Uppland och givetvis Nidaros för Trondheim. När tiden skrider framåt i romanerna och han når Husfröjornas nycklar återspeglas även ortnamnens verkliga förändring. Sålunda överger han i Husfröjornas nycklar namnet Aros och skriver Upsala, givetvis med den gamla stavningen med ett p. Även här i Jamtland använder han gamla namnformer som Njordsö för Norderön och Gleipnesvallen för Medstugan, för att nämna några. Av någon anledning använder han dock det sentida namnet ”Jämtland” i stället för det urgamla Jamtaland, senare Jamtland. Var det för att han formulerade sig på jamska och översatte till svenska?

Apropå Gleipnesvallen är det ortnamnet hämtat från en annan saga än Olavs. Det återfinns i sagan om Gunnlaug Ormstunga i kapitlet om holmgången på Dinganäs. Platsens exakta läge har ännu inte kunnat fastslås, men bör enligt min mening vara i Medstugan och inte i Skalstugan, som man hittills antagit.

Givetvis hade Aksel också studerat byggnadsskicket. Bara citatet ovan där Gyda ”kliver över tröskeln” ger oss en miljöbild. Man går inte in genom dörren utan man kliver över en hög tröskel när man går in i ett hus på vikingatiden. Man tittar inte ut genom fönstret, utan genom ”loftgluggen”. Till och med i tideräkningen följer han det gamla. I stället för de romerska månadsnamnen som införs med kristendomen, så använder han som exempel ”goemånad” för mars.

Men en sak förvånar när man konstaterar att han så noga följt alla historiska uppslag. Varför använder han inte det rätta namnet på alltinget på Frösön? I stället för att nämna Jamtamot skriver han ”stortinget i goemånaden”. Alltinget Jamtamot hölls alltid i mitten på mars, med början kring Gregoriusdagen den 12:e mars.

Slutligen kan sägas att han också har med många inslag av jamtsk etnologi. Som exempel om Tora: ”jag begynte tro att käringen kunde getinggaldern”. Galdern kallas i dag ”geitingböna” på jamska och innebär att man kan städja getingarna så de inte stack. Jag vet inte hur pass utbredd kännedomen är om den nu, men för Aksel Lindström var den levande. Och det finns ännu de som kan återge ”geitingböna”. I november 1993 antecknade jag den efter Harry Byberg i Ås. Den lyder:

Geiting, geiting etterspik
ta satan e du kommen
å hanom e du lik,
Stikk i stein, men int i bein,
stikk i mull, men int i hull,
i trifaldighets namn.

Med denna ”bön” kunde man exempelvis riva ett getingbo utan att bli stungen. Aksel kände givetvis till geitingböna och lät väva in den i romanen, men omskrev begreppet med det gamla ordet ”galder” hämtat från de isländska sagornas historia från vikingatiden. Allt det Aksel skrev var väl genomtänkt. Därför kommer hans vikingaromaner alltid att vara lika aktuella.

[1] Not. Petrini var landsantikvarie i Härnösand och framkastade sin teori på Jämtlands Läns Fornskriftsällskaps årsmöte 1951, refererad i Östersund Posten den 2 november 1951.

Bild: Runstenen på Frösön. I bakgrunden Östersund och Frösöbron. Foto: Bo Oscarsson.

Comments are closed.