Aksels kvinnoskildringar

av Berit Jonsson

Aksel Lindströmsällskapet höll sitt årsmöte den 8 mars 2006, internationella kvinnodagen, och vid det tillfället framförde Berit Jonsson i Ås följande tankar om Aksels författarskap.

eskimokvinnaAtt Aksel ska få lämna bidrag till Internationella Kvinnodagen kanske kan störa någon kulturredaktör. Aksel, som ju befanns vara okänd utanför Jämtland, ska nu presenteras som en fullgod kvinnoskildrare i ett sådant här internationellt sammanhang.

Det är egentligen anmärkningsvärt att en författare med så typiskt manliga intressen och som så gärna utmanar äventyret så inkännande kan beskriva kvinnors tankar. Eller är det mina fördomar som gör det anmärkningsvärt?
Kanske är Aksel Lindströms kvinnoskildringar helt naturliga, om man betänker att han tycks finna jämställdheten mellan könen helt logisk långt innan begreppet jämställdhet ens diskuterades och idag till och med kräver en ombudsman.

Vi har i både böcker och på scen mött flera av hans nordiska kvinnor. Vi minns Gyda och Oda, som rymmer från Torar, Grot Jorsalers tre kvinnor: Sigrid, den blonda och högresta, Ragna, den rödhåriga och Hild eller Maria Mö och dessutom Astrid Håkonsdotter och Groa och Björg. Säkert skulle vi kunna få ihop fler namn. Men mer sällan talar vi om kvinnorna i Aksels Alaska-romaner Kanuk och Kanuks kvinna. Kanuk själv har många drag och intressen, som påminner om Aksels egna.

Han skriver och snidar, visserligen i valrossbetar, medan Aksel snidar i trä. Kanuk målar också och tecknar, liksom Aksel.

Kanuk skickas till klosterskola, för att lära sig den vite mannens språk. Kanuk är ju hövdingens son och ska själv bli hövding en dag. Där träffar han Ungalo, en indianflicka med blåsvarta flätor. ”Och Ungalo är det vackraste jag vet”, säger han.

I Seattle träffar han Oda, som arbetar på bibliotek och försöker hjälpa Kanuk att komma med på målarkurs. Hon säljer också hans teckningar på biblioteket, men blir mycket arg när han i biktstolen lämnar ut allt om deras förehavanden till en präst.

På den långa resan hem träffar Kanuk Kanoma, en flicka som vägrar göra tempeltjänst hos en fader Kelley. Hon är en ung, modig, beslutsam kvinna, som följer Kanuk, för att undslippa plågoanden, som är stor, kraftig och rödhårig. De flesta barn som föds i byn är rödhåriga.

Den kvinna, som är tydligast och mest på djupet beskriven är Aruk, barndomskamraten, som kommer att följa Kanuk genom livet. Hon är den fantastiska kvinnan, som ”förbluffande ofta tänker kloka tankar”, som en recensent uttryckte det 1950, när boken kom ut. Skulle en recensent idag ostraffat kunna skriva så?

Liksom romanen Kanuk är Kanuks kvinna skriven i jagform. Bara det kan göra en nyfiken. Ska författaren klara det hela vägen? Det gör han verkligen. Romanen är en fin psykologisk skildring av en kvinnas utveckling, och skriven av en man. Det är starkt.

Aruk berättar om sin barndom. ”Så länge jag kan minnas har man även kallat mig Den Ensamma, som viskar med vinden…. Bland stammens kvinnor och deras döttrar fann jag inga vänner. De gav mig ständigt onda ögon och slängde nidord för mitt underliga utseende…. Sällan försatts ett tillfälle att låta mig höra hur ful jag var. Ändå upphörde det aldrig att smärta mig.”

Hennes annorlunda utseende kom sig av att mamman hade visat en stor, blond främling vägen, när mannen Ogares var ute på lång jakttur. Och gästfriheten var större på den tiden. Det mötet ledde till Aruks födelse.
Vi får sedan en fin beskrivning av vad utstötthet kan leda till och hur olika man och kvinna kan uppfatta vissa skeenden.

Aruk är vad vi idag skulle kalla dubbelarbetande småbarnsmor. Hon deltar som ensam kvinna i laxfisket och funderingarna efteråt är egentligen skarpa sarkasmer över männens självgodhet. Men hon vill inte ”taga glädjen över deras förträfflighet ifrån dem” och säger inget. Kapitlet heter Den bästa tiden, är skrivet 1950 och kunde vara en godbit i dagens genusforskning.

Aruks ställning bland kvinnorna i byn är också intressant. Tidvis blir det en maktkamp om vilken grupp, som sköter sysslorna bäst. ”Men nu var det inte Univaks män de skulle behaga, utan Lathuluks. Och det är en gång så med män, att den mat deras mödrar rett smakar dem bäst, även om den varit dålig.”

Kanuk har många religiösa grubblerier, men ofta leder samtalen med Aruk till klarhet, även om Kanuk också kan utbrista ”du frågar så mitt huvud värker”.

Aruk är klok och stark och all styrka kommer hon att behöva. Hon är en verklig förebild på Internationella Kvinnodagen.

Comments are closed.