Tjäderlek

av Aksel Lindström

fabodDen sommaren jag fyllde fjorton blev jag utnämnd till ”bu-kall”, och det var en stor tilldragelse i mitt liv, för det hände inte ofta att en så ung man sattes till den sysslan. Bu-kall’n skulle nämligen hugga ved åt fäbodpigorna och hjälpa dem med bångstyriga kreatur och annat karlgöra som hörde till den sortens boskapsskötsel. Han måste även vara så försigkommen att han kunde sno vidjor och göra besen och laga gärdesgårdar och grindar omkring vallarna, när det behövdes. Och det behövdes ofta. Han skulle också känna alla stigar och stråk i utmarkerna, vida omkring, och minst en gång i veckan skulle han leta igen hästhoparna och förvissa sig om att alla kamparna fanns i behåll, eftersom hästarna helst betade på de farliga sankmarkerna och gick ner sig ibland. Därtill ålåg det bu-kall’n att vara skickebud mellan fäbodarna och bygden, vilket gjorde att han somliga dagar fick löpa åtskilliga mil genom skogarna.

Så det var egentligen en ganska krävande syssla, men jämförd med det enahanda trampet hemma på gården innebar det något av en upphöjelse att vara bu-kall, och nu efteråt kan jag knappast tänka mig något trivsammare för en lättfotad yngling som tycker om skog och långa vägar. Ty jag lärde mig snart att det var mycket viktigt för trivseln att hålla sig väl med bu-pigorna, vilket fordrade en viss takt och hänsyn från min sida, och detta särskilt om helgerna, när fullstora karlar kom och hälsade på och det blev trångt om utrymmet inomhus.

Såna nätter sov jag i en hölada eller tog spö och maskholk och traskade längs öringbäckar och tjärnstränder och hade mitt för mig. Visst svor jag ibland över myggplågan, och kanske mest över att även de yngsta pigorna bemötte mig som om jag varit en barnunge, när det fanns manligare röster att lyssna till, men någon riktig hjärtesorg kände jag inte. Och när det blev morron och jag hörde kvinnfolken slamra med mjölkkärl och fähusdörrar, då letade jag mig fram till vallen och morronkaffet, och att få dricka det tillsammans med de nymornade friarna var något av en högtidsstund. Ty då låg det alltid frasiga gräddvåfflor på doppskålen, och friarna bemötte mig i allmänhet med all den aktning jag var värd vid dessa tillfällen. De pratade med mig som om jag varit deras jämlike medan vi bytte åsikter om jakt och fiske och hästar och mulbete och allt sånt som det anstod vuxna karlar att ha sin egen mening om. Och medan kvinnorna var utom hörhåll, drog friarna gärna mustiga historier och nämnde saker och gärningar vid deras rätta namn med en mörkluden uppriktighet, som ofta gjorde ett så djupt intryck på mig att jag blev varm i ansiktet.

Jag lärde mig mycket om livets väsentligheter den sommaren.

Och jag la märke till att det skulle bli ett gott gråfågelår. Där i utmarkerna kryllade det av tjäder- och orrkullar på somliga ställen och jag tänkte med spänning på den lovliga jakttiden. Jag hade nämligen fått låna en fin gammal lodbössa med kruthorn och kulpung och alla de doningar som behövdes för att göra en stor jägare av mig och välvde planer att ställa till med givande fågelfänge när hösten kom.

Det var i det första världskrigets fjärde år och nästan allt hade gått upp i pris; man betalade ända upp till tjugo kronor för en tjäder, och när jag nu tänkte på alla mina växande fågelkullar, kände jag mig som en rik man.

En grann sensommardag lyckades jag också skjuta en tjädertupp och jag var salig över den framgången, men sen blev det mest bara bommar, hur det nu kunde komma sig. Och det var då jag gick till kolar Berg och bad honom lära mig att sätta fågelsnaror. Han ägde ett torp i utkanten av byn och hade ett grundmurat rykte som socknens mest hårdfjällade tjuvskytt, vilket i de flestas öron var något av en hederstitel på den tiden, då länsmän och fjärdningskarlar fortfarande ute i bygderna ansågs som folkfiender och skändare av gammal god ordning. Och Berg var inte ovillig att lära mig sätta fågelsnaror på rättkunnigt vis. Han undervisade mig grundligt, men samtidigt fick han i gengäld veta var mina osprängda fågelkullar höll till, och jag bevittnade för första gången den förödande nyttan av ett dubbelpipigt hagelgevär, när det hölls av de rätta händerna. Förmodligen såg gubben att jag inte var helt nöjd med händelsernas utveckling, för han skänkte mig en fin tjäderhöna och sa att lite längre fram på hösten skulle lära mig nånting som var roligare än att sätta snaror. Så vi skildes som vänner även den dagen.

Och kolar Berg höll sitt ord. En disig oktobermorron när de unga tjädertupparna höll sina första spelövningar, fick jag lära mig att stiga de två tre snabba stegen under varje sisning och sen stå stilla bakom gubben till dess tuppen slog nästa klunk. Jag hade en väldig respekt för gubben och följde honom som en skugga, men min ängslan att trampa på en kvist eller bära mig dumt åt på något annat sätt var så stor att jag tyckte mina hjärtslag dånade. Ibland fick vi vänta länge, och det kändes som om jag skulle kvävas av spänning, men det värsta kom när vi omsider fick syn på tuppen där han stod och åbäkade sig på en klipphäll. Då tog Berg ett steg åt sidan och gav mig ett tecken med handen: Jag skulle få skjuta!

Herregud, jag var tvungen att bita ihop för att inte skallra tänder. Under andlös väntan på nästa spel bad jag en stilla bön om att inte min gamla bössa skulle klicka. Men ändå gjorde den det. Besynnerligt nog satt tuppen kvar och koxade en stund. Sen satte han igång igen, och då small det. Det måste ha varit ett rent sagolikt fint skotthåll, eftersom jag inte bommade den gången, det förstår jag nu efteråt.

Tårögd och nästan svimfärdig av lycka hämtade jag tuppen, men Berg såg inte min upprördhet, trodde jag, för då visste jag inte vilken fin man han egentligen var. Han berömde mig och sa att jag säkert skulle bli en riktig prickskytt med tiden och såg inte ens på mig medan han pratade. Han rev näver och samlade tändved och gjorde upp eld i bergslänten; det skulle smaka med en kaffetår nu, tyckte han och slängde åt mig kokburken, så jag stack iväg för att leta vatten. Och innan jag vände tillbaka hade jag lugnat ner mig något och kunde prata utan röstskälva.

När vi sen satte oss bredvid varann med ryggarna mot berghällen där jag skjutit min första speltjäder, då tyckte jag att livet förändrat sig mycket och att kaffeelden brann i den ljuvligaste av alla världar.

Berg hade för vana att luta sig nära och nästan viska det han ville säga en. Det föreföll som om han ständigt var på sin vakt mot obehöriga, och ibland kom hans stora mustasch så nära mitt öra att den killade mig:

Si ingen annan sorts jakt gav en människa en så obegriplig skälva som spelskytte, anförtrodde han mig. De här ungtupparnas barnsligheter om hösten var det ju inget särskilt med, men till våren när de gamla satte igång på allvar, då skulle jag få se på fan! För då var det som om tjädertupparnas galenskap smittade av sig och fick även garvade jägare att bara darra och svälja ibland, alldeles som första gången man höll en grann jänta i famn…

– Och ifråga om priser, sa Berg, så får jag dubbelt så mycke för en gråfågel om vårn.

– Om vårn? Sa jag häpet. Hur i helsike…

Berg skrockade och knep ihop ena ögat och sen började han killa mig med mustaschen igen:

Jo, det fanns en bonde som också var alldeles galen i att springa på tjäderlek om vårnätterna, fast han var nog en dålig skytt, och för han osnäst av sin käring skulle få fortsätta med att vara borta om nätterna, var han ju tvungen att komma hem med en fågel då och då. Och det brukade gå bra för honom, eftersom Berg alltid hade någon hängande i den tiden. Och tretti kronor betalade bonden utan knot för en tjädertupp såna gånger, fast han annars var känd som en av de snålaste i socknen, och där kunde jag hur lockande det var att springa på tjäderlek, sen man en gång börjat…

Under vintern hälsade jag på hos kolar Berg emellanåt. Jag tyckte väldigt bra om gubben, och att han hade en glad och välväxt dotterdotter i huset, gjorde ju inte vägen längre precis. Berg pratade ofta hur vi skulle ta det när våren kom, och det började knäppa på våra spelställen, men i april råkade han oturligt få ryggont och blev liggande till sängs i flera veckor, och det svor han bittert över. Ty det var inte bara det att vårens tjäderlekar liksom föryngrade en gammal kropp, sa han; nu hade därtill fågelpriset stigit ytterligare. Men ville jag göra ett försök på egen hand, så fick jag gärna ta hans dubbelbössa, lovade han, och han gav mig många råd och förmaningar. Kom jag sen hem med en och annan fågel, så sålde den sig alldeles själv, bara jag hängde den på en viss väggknagg i hans häbbre. Men då fick jag inte glömma att vända på såskäppan som hängde i häbbresvalen. Den skulle vändas så att bärkroken vätte mot vägen när det fanns fågel till salu…

– För det är liksom en talande skäppa, sa Berg. Och Imbor kan visa dej var nyckeln ska gömmas sen du låst.

Det blev en vidunderlig vår.

Att skjuta med hagelbössa var ingen svår konst, tycktes det mig, och för varje tjäder som försvann ur torphäbbret låg det fyrtio kronor på avtalat plats i kornbingen. Jag var lycklig på många sätt den våren och växte nog mer än vad som syntes utvändigt.

Gärna ville jag veta vem det var som betalade, men Berg röjde inte den hemligheten för någon, sa han. Imbor visste heller inte vem det var, men slumpen lät oss få veta det en ljum majkväll när vi var ute i alla enskildhet och njöt av det fina vädret.

I skymningen råkade vi av någon anledning sitta alldeles stilla i skogsbrynet nedanför torpet, då vi hörde gnekandet av en dörr. Det kom från häbbret. Och strax därefter såg vi en lång karl med bössa på axeln och en tjäder i handen smyga sig bort från torpet. Han gick stigen förbi oss och fast det var skumt hade vi ingen svårighet att känna igen honom. Vi såg alldeles tydligt att det var Ol Persa, en halvgammal bonde från grannbyn, snål och rik men gift med ett troll. Folk sa att det var egentligen gården han gift sig med.

Imbor och jag såg på varann och log. Nu visste vi. Och det var kanske inte något att förundras över om Ol Persa ville vandra omkring ensam i skogarna och låtsas vara jägare en och annan vårnatt, men varför gick han raka vägen hemåt innan natten hunnit börja riktigt?

Detta var i sanning besynnerligt!

Det gjorde oss så nyfikna att vi smög oss efter bonden för att se vad han var ute efter. Nu började han gå fortare och vi fick sträcka på stege för att följa honom. Han hastade som om han hade ett mycket angeläget ärende, och det hade han nog. Ty han gick inte hem. Framkommen till byn såg vi honom gömma tjädern och bössan i en hölada innan han smög uppför backen mot en gård som ägdes av en ung änka. Han pickade försiktigt på ett fönster, som strax öppnades. Och vi såg en av socknens rikaste bönder kliva in genom fönstret och skymtade en vit kvinnoarm som stängde det.

Imbor fnissade och vi tryckte varandras händer i stort samförstånd. Där kunde vi se hur lockande det var att springa på tjäderlek, sen man en gång börjat … Ol Persa var minst sextiofem och vi bara femton. Vi hade lång tid kvar.

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.