Vikingen på andra sidan bron

Intervju med Aksel Lindström av Nils Röhne, publicerad i Östersunds-Postens veckobilaga den 14 november 1957.

osterhus

Österhus.

Gudskelov, det har värkt färdigt nu. Alla pusselbitarna som jag medvetet och omedvetet gått  och samlat på under så gott som hela mitt liv har smält  samman och dom är liksom ur kroppen. När jag var 10 år läste jag Snorre Sturlasson för första gången. Då vaknade mitt  intresse för  900- och 1000-talets historia. Jag skrev typiskt nog som mycket ung i Jämtlands  Tidning under den fornnordiskt klingande signaturen Kettil Jamte. Jag åkte till Amerika och Alaska. Hela tiden låg det en stor sak som intresserade mig – brytningstiden mellan hedendom
och kristendom. Jag kom tillbaka hem, fortsatte att snappa upp ett här och ett där, samlade på hög. Jag kände att jag inte var mogen för att skriva ner vad jag bar på. Jag måste tränga längre in i problemen.

Men nu har det värkt färdigt för Aksel Lindström som i och med Husfröjornas nycklar fullbordat en trilogi där han i den historiska romanens form präntat ner vad som innerst inne sysselsatt honom hela livet – och på de tre böckerna har Aksel Lindström också slagit igenom och blivit en av de fåtaliga skara ”stora författare” som Jämtland har idag.

Trilogin har som sagt kommit fram under ”blod, svett och tårar”.

– Jag vågade inte ta ordet trilogi i min mun när jag började med de första boken och inte ens när jag hade den andra klar visste jag om jag skulle kunna fullborda det verk som legat och grott så länge, säger han själv.

Runstensbron.Karta.tiffAksel Lindström har kämpat hårt innan han kunde sätta sig ner och skriva tre romaner om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Bara en detalj – språket.

– Vilket språk talade man i Jämtland och på Frösön? Ja, det vet väl knappast någon. Men jag har strävat efter att få språkbildningen och dialogerna att låta så att det vilar äkthet över dem. Och det finns inte en dialog i de tre böckerna som jag inte skrivit ner på jämtska först och sedan översatt till rikssvenska.

– De historiska detaljerna? Gick det till så i Jämtland som vi kan läsa i Husfröjornas nycklar?

– Jag har försökt att i görligaste mån enbart hålla mig till historiska fakta. Det är klart att det finns många dunkla punkter i vår histoerria från dessa tider. Och där det inte finns någon vetskap – ja, vad gör författaren då? Han fabulerar, så även jag.

Inget ärende

– Jag har velat ge läsarna dessa pusselbitar jag samlat på i en underhållande form Kanske finns det någon som tycker att jag haft lite för mycket av ”ärende”, av tendens i mina tidigare böcker men i de tre fornnordiska böckerna har det varit mig helt främmande att komma med något ”ärende”. Jag har bara velat servera vad som man kunnat få fram från denna tid.

– Men är inte de jämtska stormännen på Frösön omvärderade?

– Nej, absolut inte. Jag har ingen känsla för exempelvis Tegnérs omvärdering av sina vikingar, modell Fritiof och Ingeborg, den härliga vikingatiden med de stora dåden och bragderna. Jag har inte heller något till övers för den syn på dessa människor som enbart framhäver den råbarkade barbaren utan tillstymmelse till kultur.

För visst hade 900- och 1000-talen kultur – här är ett älsklingstema för Aksel Lindström – se bara på det som finns bevarat. Konst i olika former, textilier, sniderier – och eddan, för att nämna några exempel. Och författaren på Österhus kommer in på en sak som inte värkt färdigt inom honom.

Hur är det med Frösöbron?

Det är tanken på att få definitivt fastslaget att det på 1000-talet fanns en bro mellan Frösön och fastlandet. Aksel Lindström blir vältalig.

–Runstenen på Frösön nämner brobyggarens namn – Asbjörn byggde bron – och finns hans namn med så råder det ingen tvekan om – det finns i varje fall ingenting som talar emot – att det fanns en bro, där runstenen står. Ingen runsten i Norden nämner brobyggarens namn, något som understryker sannolikheten. En kungsväg har gått över Frösön sedan urminnes tider. Jag tror att en förutsättningslös undersökning skulle  visa på att vi haft en stenkistbro över sundet.

– Det är klart att man ska tro på en doktors ord. En sa i en debatt för några år sedan att det var fullständigt orimligt att ett av Nordens största byggnadsverk efter den tidens mått skulle ha legat mellan Frösön och fastlandet därför att det bodde så litet människor i denna avkrok. Nu trodde jag inte på doktorns ord och det kanske jag fick lida för.

– Har det någon betydelse detta med stenkistbro eller inte?

– Det råder ingen tvekan om betydelsen. Ett klarläggande här skulle kasta ljus över många ”skumma” punkter i Jämtlands historia. Är inte det tillräcklig motivering?

Författare avskyr en sak. I varje fall de flesta. Nämligen att bli placerade i fack och bli pådyvlade att ha tagit intryck från den eller den. Aksel Lindström har inte undgått det senare. I en av Stockholmstidningarna skrev en recensent för en tid sedan att Aksel Lindström hade Frans G. Bengtsson och Hedenvind-Eriksson ”i kroppen”.

Röde Orm ett spex

– Det finns de som gått längre, säger Aksel Lindström. Som velat antyda att mina böcker varit någon form av efterapning av Röde Orm. Men de som sagt så har fått mycket om bakfoten. Jag tycker att Röde Orm är ett strålande verk men upplagt på ett för mig väsenfrämmande sätt. Frans G. visste nog mer än någon om sin vikingatid men vad han gjort av Röde Orm är ett spex.

– Hedenvind-Eriksson? Det är klart att jag har läst honom, umgåtts med honom och diskuterat med honom. Har jag hämtat något hos honom är det bara omedvetet. Jag har alltid lagt stor vikt vid komposition – Hedenvind har arbetat med rakt motsatt metod.

Men vi återgår till pusselbitarna bakom trilogin. Aksel Lindström var i Alaska i unga år. Även här fick han en bit för sina kommande böcker om jämtar på 1000-talet.

Pusselbit i Alaska

Bill Pongarakk.

– Jag har ju försökt skildra hur religionen trängde in i vårt landskap. Under min tid i Alaska stötte jag samman med männiakor som då var i ungefär samma position som hedningarna i vårt land innan kristendomen kom. Det var eskimåer som stod med ena foten i den gamla världen och med den andra i den nya – kristendomens värld. Man kände intensivt de problem dessa människor hade då de mötte en ny livstro, när de påtvingades en ny religion. Och den brytningen var kännbar även för 900 år sedan i våra nejder. Det är dessa problem jag sökt skildra.

– Hur mycket fann Aksel Lindström på Island, sagornas ö?

– Kanske inte så mycket som direkt kunde användas. Men jag ville se Island. Det är miljön, det kan vara små detaljer som fattats – jag är av den samvetsgranna typen. Det föds associationer så lätt. Jag minns ett besök i ett museum. Det stod några gamla sängar från 14-1500-talet. Sängstolparna var klart snidade efter hedniskt mönster. Detaljerna fastnade och kom igen i boken.

Sagotiden och det förnordiska har alltså värkt färdigt inom Aksel Lindström. Nästan. Han har för nästa bok vänt sig mot ett avsnitt som han vill beteckna som slutet på ”epoken sagatiden”. Och det är inte den här tanken: 1100-talet eller 1600-talet utan slutet på 1800-talet.

Sagotiden

– Det är först då sagorna, legenderna och livet sprängs för en ny tid, anser Aksel Lindström. Den mellanliggande tiden är intressant och jag har flera gånger lekt med tanken att kasta mig över 1600-talet, ett sekel som har mycket att bjuda på med brytningstiden kring 70- och 80-talen har fångat mig mera. Studerar man föremål t ex verktyg, selar – för sådana har jag haft ett passionerat intresse sedan barnsben – så finner man att det som fanns i slutet av 1880-talet såg ungefär likadant ut som prylarna på 1500-talet.

Och det råder väl knappast någon tvekan om att läsarna av Aksel Lindströms nästa bok får stifta bekantskap med storsjöodjuret, en enligt hans mening pånyttfödd legend just på 80-talet, byggd på de gamla sagorna kring sjöormen, fjättrad kring Frösön, och beskrivna bl a av sunneprästen Mårten Pedersen.

Kastade loss för sent

Aksel Lindström är 53 år nu, han kastade loss rätt sent från sitt tidigare yrke, målarens. Och det är någonting han ångrar.

– Hade man gett sig in i författeriets våld i yngre dagar hade man skonat sig själv från en rad komplex. Nu har man av och till plågats av är den här tanken: ”En bok, va’ f-n är det för nytta med den? Jämfört med att måla en vägg, spackla en dörr.”
Den tanken hindrar inte Aksel L. från än i dag ta ett och annat målarjobb. Att vara författare är inte någon lukrativ affär och liksom hos kollegor ute i landet smyger sig även ute på Österhus den där tanken: -Hade jag fortsatt med mitt jobb, hade jag liksom mina forna yrkeskompisar haft bil, sommarstuga, villa och lite till.

Och varför inte sluta ett rapsodiskt samtal med Aksel Lindström med en suck från hans sida.

– Om jag vore ekonomiskt oberoende ett enda år framåt.

Comments are closed.